Ännu en förtvivlad 40+-åring

Igår morse fick jag ett samtal från en person, runt 45 år, som jag aldrig pratat med förut. Hon ringde från en helt annan del av landet. Detta var inte det första samtalet i just frågan om hur vi jobbar i Familjerättsnämnden i Sigtuna, Väsby och Sollentuna. Nu var det några år sedan. Jag har sedan dess funderat på hur andra nämnder ställer sig till Socialstyrelsens rekommendation.
Frågan det gäller är åldern för en person som vill adoptera. Socialstyrelsen gick ut, år 2008 eller 2009, med rekommendationen att inte bevilja adoption då den sökande är 42 år eller äldre. På frågan om vilken ålder som är riktlinjen där den ena parten är 42 eller äldre och den andra är yngre än detta, har jag inte fått något svar.
För oss i Familjerättsnämnden för nämnda kommuner är åldern inte någon diskrimineringsgrund. Den enkla frågan vi har ställt oss är - varför skulle den vara det? Vi tycker man gör det lätt för sig om man bara hänvisar till åldern. Vill man inte inleda en utredning pga detta faktum eller varför lägger man fram förslag till beslut där den enda "plumpen i protokollet" är just den uppnådda åldern?
Jag påstår inte att vi har den ultimata lösningen. Att se till de barn som ännu inte finns i familjen och göra vårt yttersta för att omständigheterna där detta barn ska landa är de allra bästa är det som vi har, och alltid har, för ögonen. Om detta råder det ingen, och får inte råda någon misstanke om. Men att ensidigt säga att bara för att du har uppnått en ålder av 42, 43, 44 eller 45 år så är man diskvalificerad som adoptivföräldrer är inte vår melodi.
Vår utgångpunkt är att vi är intresserade av hela familjens situation. Saker som nätverk, ekonomi, boendemiljö, erfarenheter av barn och hälsa är minst lika viktiga. En person som uppnått en ålder av 42+ är oftast inte så intresserad av att adoptera ett barn som är mindre än två år, utan tvärtom. Man vill gärna adoptera ett äldre barn och vanligtvis klargör man också denna ståndpunkt i utredningen. Nej, så länge det är biologiskt möjligt för en kvinna att föda barn så ska någon annan få möjlighet att adoptera.

Jämställdhet 2

När man pratar jämställdhet i organisationer, vare sig det är företag av olika storlek eller om det är föreningsliv eller annan typ av organisation, så är det fortfarande lång väg att gå. Forskningen säger att de företag som ser vinsten med alla använda all den kompetens som den kan komma över, har kommit över ett vinnande koncept. Att  ta tillvara all den kompetens som står till buds är ett sätt för företagsledare att se till så att företaget överlever. Finns det idag företagsledare eller ägare som inte använder den kompetens som finns inom räckhåll? Det räcker bara med att se hur könsfördelningen ser ut. Skulle det verkligen vara så att män är så mycket mer kompetenta än kvinnor eller kan det vara så att man inte ens söker kompetens bland den halvan av befolkningen som har ett kvinnonamn? Jag framför inte detta för att jag tycker att kvinnor är offer för en illvillig företagsvärld som domineras av män, nej tvärtom. Det finns även situationer där det är tvärtom - företag och organisationer som domineras av kvinnor. Även dessa har mycket att vinna på att öka jämställdheten. Jag vill visa på den stora potential som ett jämställt sammanhang har. Att öka jämställdheten är att öka kompetensen.

Social hållbarhet

På Kristdemokraternas riksting är det full fart. Vi har Sveriges bästa principprogram och vi producerar politik varje dag. Det är inte för bara skojs skull som jag kallar kommunkontoret för Beslutsfabriken. Vi vill leverera politik varje dag för det bästa i det sammanhang som vi befinner oss i.
All politik har ambitionen att vara hållbar. Kvinnoförbundet har sedan en tid tagit dessa hållbarhetsfrågorna på allvar. Vart vi än vänder oss i samhället så pratats det om hållbar utveckling och hur vi ska kunna lämna över ett samhälle som håller ihop till våra barn och andra kommande generationer.
Det som det är mest fokus på i den allmänna debatten är den ekonomiska och den miljömässiga hållbarheten. Men hur hanterar vi den sociala hållbarheten? Vad är det? Varje förslag till detaljplan, åtgärd, lagförslag eller vardagsbeslut ska enligt Kvinnoförbundet passera ett raster som ska genomskåda om det aktuella förslaget är hållbart. Den som vill ha genom förslaget ska också visa på detta. Sätter detta förslag den mänskliga eller mellanmänskliga dimensionen i högsätet? Svårare än så ska det inte vara att jobba med social hållbarhet.

Jämställdhet 1

Det är få ord som gör sådan nytta som Jämställdhet. Vissa går i taket och vet inte vart de ska vända 
sig i sin frustration och andra säger att de blir inspirerade. Det stärker mig att statsminister 
Fredrik Reinfeldt tar upp detta ämne under sina få minuter i FN. Det hedrar honom! 
För mig är jämställdhetsarbetet inte att till varje pris få in så många kvinnor som möjligt på ledande nivåer. Det kommer en dag då detta blir en självklarhet. Under vilken generation vet jag inte, men förr eller senare. För mig är det viktigare att öka genusmedvetenheten, och att man överhuvudtaget använder ordet "genus" när man pratar jämställdhet. Fler kvinnor på ledande positioner är en viktig symbolfråga, men det måste kompletteras med medvetenheten att man i allmänhet värderar män högre än kvinnor. Många kommer att säga att detta tror vi inte på, men eftersom detta sker väldigt omedvetet så behövs det medvetna ögon och hjärtan som ser detta och reagerar. Testa att under en dag ta på dig jämställdhetsglasögonen, ta vilken dagstidning som helst och du kommer att finna mycket.

Kvinnor, missbruk & beroende

Nu är den äntligen färdig - Kristdemokratiska Kvinnoförbundets nya rapport. Efter att ha velat att denna skulle skrivas kan jag nu konstatera att den nu ligger färdigtryckt på monterdisken på Rikstinget i Karlstad.
Med 21 förslag har förbundet utvecklat en politik som idag saknas. Kvinnors missbruk eller beroende är ett dolt samhällsproblem. Några av förslagen berör hur vården borde utformas. Förbundet, där jag är ordförande, föreslår att en specifik missbruks- och beroendevård etableras för kvinnor på kommunal- och landstingsnivå.
Vi har i vårt arbete vägletts av den kristdemokratiska förvaltarskapsprincipen. Vi har tittat på politik, forskning och lagstiftning som redan finns. Kunskap finns, men det saknas till stor del konkreta åtgärder. FN:s kvinnokonvention gäller även frågor om missbruks- och beroendevården. Att denna kvinnokonvention i stor utsträckning inte efterlevs är en stor brist.
Vi har också tittat på hur ett socialt hållbart samhälle skulle kunna se ut. Vi kan se att et socialt hållbart samhälle med ett livspussel som går ihop, och där familj, jobb och egen tid samspelar utgör en viktig prevention till att inte börja missbruka ex vis alkohol. Jämställdhet i hemmet är en viktig beståndsdel för att förebygga missbruk och beroende. Vi har 21 förslag så det finns mycket att göra!

Konsumentvägledning, eller inte?

I Dagens Samhälle, branschtidningen för kommuner och landsting, kan man i veckans nummer läsa att Upplands Väsby är en av de kommuner som inte har någon konsumtvägledning. Vi följer tydligen inte modellen att det ska vara någon eller några personer som jobbar med frågorna och svarar på väsbybornas frågor om man är missnöjd med något köp. Jag är väldigt ambivalent till om detta är något som kommunerna ska syssla med. Vi har ett uppdrag att bygga samhälle där det är möjligt, trevligt och önskvärt att verka, bo och trivas. Vi har ett tungt ansvar att sköta skola, vård och omsorg för de väsbybor som så önskar. Vi ska se till så att näringslivet trivs och att allt detta sköts på ett ekonomiskt bra sätt.
Det är i allt detta som jag blir lätt fundersam - är konsumentvägledning verkligen något som våra skattepengar ska användas till? Hade vi ett ansvar från kommunen att råda över inköp och att det sedan blir fel, då vore det en annan sak, men ska vi som kommun agera företrädare för konsumenterna som gjort ett dåligt köp, eller bara ångrar sig? Jag har själv blivit ombedd, som förtroendevald, att gå in i en butik i centrum och prata chefen tillrätta och se till så att ett köp blir upphävt. Frågetecknen blir allt fler.
Nu löser vi detta i Väsby via en gratis Advokatjour, dä det ges möjligheter för advokatbyrån att rekvirera ev kunder. Hoppas att detta uppfattas som en kombo av konsumentvägledning och näringslivsinriktat arbete.

Att läsa en tidning med glasögonen på

Att sätta på sig jämställdhetsglasögonen och se vad som finns på tidningsbladen kan vara en upplevelse i sig. Bläddrade lite förstrött i Metro från den 16 september och hittade i alla fall två artiklar där kvinnor sätts upp i förhållande till män. Detta tillvägagångssätt finns det säkert mycket att säga om, men intressant var att läsa att kvinnor, i förhållande till män, förlorar mest tid på jobbpendlingen. Detta ska enligt Länsstyrelsen bero på att kvinnor använder de kollektiva färdmedlen mer än män. Det sista är dock ingen nyhet. Det har varit känt länge. Medan kvinnorna, i större utsräckning, sätter sig på tåget, tunnelbanan eller bussen, tar männen bilen. I och för sig hamnar de ofta i bilköer, men trots detta så är det kvinnorna som har den längre arbetssträckan. Idag är genomsnittstiden för kvinnan tre minuter längre i en riktning. Ingen uppgift finns om det tar lika lång tid att åka hem igen. Dock är inte dagen slut för det. När kvinnan kommer hem vidtar det obetalda arbetet i hemmet. Från min sida är det inget krav att detta arbete ska betalas med lön, då det är ett gemensamt ansvar att sköta om hem och hushåll. Men ändå. Längre pendlingstid och mer ansvar för hushåll.
Lite längre fram i tidningen står det att läsa att det är svenska kvinnor som kastar mest mat, enligt en nrodisk undersökning. Är du en kvinna boende i Stockholm eller i Småland, och du är i en ålder mellan 30 och 39 år så är du enligt utredningen en riktig matbov. Kan även detta hänga ihop med att kvinnan har mest ansvar för hushållsarbetet? Det är hon som ser vad som behöver rensas ut från skåp, kyl och frys? Är det så konstigt? Det är förmodligen hon som har mest koll!