För några månader sedan fick jag som ordförande i Kristdemokratiska Kvinnoförbundet en spännande inbjudan till en konferens i Ankara, Turkiet. Det var det stora AK-partiets kvinnogren som inbjöd till en internationell konferens med anledning av den Internationella Kvinnodagen och dess 100-års firande. Inbjudaren stod för resa och upphälle, och jag åkte. Det var en intressant miljö att på lite från läktaren beskåda. Bara att få sitta i bussen som skulle ta oss från hotellet till kongressalen och vänta på att de deltagare som hade eskortservice och diplomatbilar skulle komma iväg först var en observation som lever kvar länge. Väl i konferensanläggningen hälsades premiärministern Erdogan med stående ovationer vid hans entré in i lokalen. Sedan följde det många anföranden från lika många länder. Temat var att berätta om hur arbetet med jämställdhetsfrågorna fortskrider i respektive länder. Det var tal från talmän, regeringsföreträdare, parlamentsledamöter, forskare, tjänstemän och andra aktiva. Länder som var representerade var Pakistan, Syrien, Mauretanien, Jemen, Turkiet, Danmark, Kroatien, Libanon, Spanien, Jordanien, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Polen. Många kunde berätta om ett arbete i riktningen till större jämställdhet, medan andra var bekymrade om över att de fortfarande har en syn på kvinnan som ett objekt utan egen vilja och ansvar. Det var väst som skulle möta öst, och jag är tacksam för möjligheten att fått vara med. Att få möta sina egna frågor med frågor som andra brottas med är väldigt nyttigt. Vi har kommit långt i Sverige med vårt jämställdhetsarbete om man jämför med exvis Saudiarabien, men våra frågor minskar inte i auktoritet eller i engagemang för att man får veta att vi har kommit långt - för vi kan komma längre.
Detta var några tankar från en kultur- och jämställdhetsresa från Turkiet.
