Att ha en pappa eller inte!

Något som alla, förmodligen, håller med om är att vi vuxna måste se till barnens bästa. Gör inte föräsldrarna det själva måste ofta samhället träda in i deras ställe. När det gäller att fastställa faderskap är detta något som många av oss inte kommer i kontakt med. Är man gift och får barn så förutsätts maken till mamman vara far till barnet. Enkelt! Kan dock kompliceras av att maken kan bli utsedd till barnets far trots att kvinnan har haft ihop det med en annan man. Komplicerat? I dessa fall får alltså maken skriva en bekräftelse på att han inte är far, och den mannen som förmodligen är barnets far tillerkänns faderskapet.

Här har i alla fall barnet en mamma och en pappa. Sedan har vi utländska insemineringar från bl a Dabnmark där processen blir väldigt kort efter hemkomst. Intyg från kliniken genererar raskt ett beslut från socialnämnd eller motsvarande att barnets far är okänd. Också rätt så okomplicerad process, men barnet blir då utan far under sitt liv.

Sedan finns det även rutiner för att fastställa eller lägga ner faderskap där modern träffat en man under kortare eller längre tid, och han drar. Kvar blir kvinnan med ett barn som inte vet vem som är pappan, men där kvinnan ändå bemödar sig om att söka upp socialtjänsten för att få ett beslut. Mycket därför att Försäkringskassan vill ha ett sådant innan underhållsbidraget betals ut. Också något som är relativt rutinartat.

Nu kommer det som är den nya trenden. Modern bryr sig inte om att komma till socialtjänsten, trots upprepade försök att få kontakt. Det kan vara att hon gör sig helt oanträffbar, eller att hon bryr sig inte om att komma. Inte ens underhållsbidraget är intressant längre.

Jag tycker att det är en stor otjänst mamman gör mot barnet. Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till sitt ursprung, och genom att undanhålla sig från myndigheterna så förmenar den vuxna människan barnet sin rätt till sitt ursprung. Snart ska jag följa med en socialsekreterare på ett hembesök till just en sådan mamma. Hon har vägrat att komam till socialkontoret, och nu gör vi hembesök istället. Varför vill inte dessa mammor bidra så att det egna barnets uppväxtvillkor blir de bästa?